En magnifikt uttryck för Vicke Lindstrands mångsidiga konstnärskap var de stora skulpturerna. De är fyra till antalet och konstruerades genom att limma ihop 9 millimeter tjocka glasskivor från Emmaboda Glasverk. Själv sade Vicke att det var enda sättet att tillverka så stora skulpturer i glas eftersom det – åtminstone med den tidens teknik – inte varit möjligt att kyla så stora glasbitar. Konstruktionen till Prisma hade tidigare utprovats vid Tekniska Högskolan i Stuttgart och kom att användas även i Umeå-skulpturen.
Tre av skulpturerna var beställningsverk, nämligen den 9 m höga ”Ikaros nål” i Stuttgart, ”Prisma” i Norrköping och ”Grön eld” i Umeå. Den fjärde – 5 m höga ”Legend i Glas” – uppfördes i Växjö på Vickes eget initiativ men under visst motstånd från en del personer i staden. När konstverket äntligen invigdes 1978 konstaterade Vicke torrt att man aldrig är profet i sin egen stad, i detta fall den stad som sedan länge kallat sig Glasrikets huvudstad. Den inte fullt så höga skulpturen ”Glas i Centrum” (4 m), formad som en evighetsslinga i metall, invigdes i Nybro 1968. Till storskulpturerna får man också räkna den glasfontän han gjorde till 1939 års World's Fair i New York.
”Glas i Centrum” i Nybro. Foto Börje Åkerblom
Grön eld
HSBs konstfond ville smycka Järnvägstorget utanför HSBs ”Bågenhus” vid järnvägs-stationen i Umeå med en skulptur.
Efter att dåvarande HSB-chefen Sven Wallander hade sett Vicke Lindstrands höga glasskulptur i Norrköping, bestämde sig Wallander för att han skulle få uppdraget att utföra skulpturen.
Konstfonden beställde och betalade skulpturen. Umeå Stad svarade upp med kostnaden för grundläggningen. Långa pålar slogs ner i marken och en tung betongsockel byggdes för att bära den 45 ton tunga skulpturen ”Grön eld”, som vid tiden för uppförandet var världens största glas-skulptur.
Samtidigt med bygget av skulpturen gjordes Järnvägstorget om till trafikplats med rondell och 4-filig genomfartsväg. I anslutning till konstverket byggdes under markytan en mycket stor branddamm i betong. Den finns nu under gräsmattan i rondellen.
I dag är Grön Eld en del av Umeås identitet och uppmärksammas av alla som passerar Järnvägstorget med bil eller kommer med tåg till Umeå. Själv har jag glädjen att dagligen från min favoritsoffa i vardagsrummet på Bangatan blicka ut över Grön Eld som ett minne från ett spännande möte och samarbetet med en färgstark konstnär från Kosta.
–Nisse, det känns precis som en förlossning, utbrast konstnären Vicke Lindstrand djupt rörd och tryckte min hand hårt. Det var på förmiddagen den 11 september 1970 och det var dags för invigning av Umeås nya konstverk, glasskulpturen Grön Eld. - Den här dagen har jag längtat efter, det känns helt fantastiskt och gubbarna har gjort ett fint jobb, fortsatte Vicke Lindstrand med darr på rösten.
Sex månader tidigare hade jag mitt första möte med den konstnärlige ledaren vid Kosta Glasbruk, Vicke Lindstrand. Jag mötte en välklädd man i 65 årsåldern med guldmanschetter och slips. Han liknade mer en byrådirektör från något statligt verk, än den konstnär som så känslosamt tryckte min hand under invigningsdagen. Vicke Lindstrand presenterade projektet Grön Eld för mig som då var ansvarig för Byggnadskontorets nybyggnadssektion i Umeå kommun. Vår personal skulle bygga upp en unik glasskulptur under Lindstrands konstnärliga ledning. Den skulle vara klar hösten 1970. Det var under några intensiva vår och sommarmånader som skulpturen uppfördes, under ett skyddande tält.
Grön Eld är ett monumentalt konstverk. En skulptur i glas, 9 meter hög med tre vridna glaspelare som avsmalnar upptill. Den är uppbyggd av tretusen glasskivor , 9 mm tjocka, från Emmaboda glasbruk. Skivorna är lagda på varandra och limmade med tvåkomponentsklister (Araldit) för att klara glasets förändringar under kyla och värme. Ytan är ojämn och reflekterar det naturliga ljuset, men också det ljus som kommer från den ljuskälla som finns inmonterad i sockeln. Ljuset ger skulpturen liv, rörelse och föränderlighet och får många av oss att tänka på det speciella ljus som norrskenet har.
Vicke Lindstrand hade provat konstruktionen vid Tekniska Högskolan i Stuttgart, Tyskland. Hållfastheten prövades vad gäller påverkan av olika stormvindar och annan belastning som skulpturen kunde tänkas utsättas för. För varje glasskiva tillverkades en mall som användes för att skära glaset. Ett precisionsarbete som kommunens personal medverkade i och ett fint exempel på samarbete mellan konstnär och kommunalarbetare.
(Ur ett inlägg av Nils-Åke Holmgren på Umeå kommuns hemsida)
