Orrefors 1928 – 1940
Det är Simon Gates förtjänst att Vicke Lindstrands talanger leddes rätt, det vill säga till glaskonsten. Den etablerade formgivaren och den unge tecknaren möttes första gången i samband med industriutställningen i Jönköping 1928. Simon övertalade Vicke att komma till Orrefors, och sedan gick alltsammans i rasande fart. Redan vid tiden för Stockholmsutställningen 1930 var Vicke så pass väl etablerad att pressen genomgående talar om Orreforstrion Gate-Hald-Lindstrand. Inte dåligt för en konstnär som på så kort tid lärt känna ett nytt uttrycksmedel för sina ambitioner.
Vas Ariel, Orrefors 1938 (gåva till Smålands Museum av Marianne Lindstrand) Foto Börje Åkerblom
Det är ingen tvekan om att Vicke Lindstrand förde in nya dimensioner i det redan berömda orreforsglaset samtidigt som han lärde sig mycket av sina äldre kollegor. Gravyrerna i form av ”Hajdödaren” och ”pärlfiskaren” liksom det målade glaset gav snabbt det gehör som behövdes. Han arbetade givetvis även med graal, och han påstod själv på sin ålders höst att det var han som uppfann ariel-tekniken, något som även tillskrivs Edvin Öhrström. Sanningen lär vi nog aldrig få höra, men en kvalificerad gissning är att de skickliga hantverkarna i hyttan tolkade de båda konstnärernas signaler på rätt sätt och gjorde ett gott jobb.
Kannan MINGUS som tillverkades på Sandviks glasbruk från 1932-1933 är fortfarande en god säljare hos Orrefors
Hursomhelst, Vicke Lindstrand sade upp sig och lämnade Orrefors 1940. Hans egen version av händelsen var att han längtade till USA efter de framgångar han haft där men att utresevägarna hann stängas mitt under brinnande världskrig. Samtidigt kan man spekulera i det där med personkemi och konstatera att Simon Gate och Vicke var goda vänner men att förhållandet till Edward Hald lämnade en del övrigt att önska. Det skall också nämnas att Vicke i samband med avskedet från Orrefors skrev på ett avtal som hindrade honom att arbeta med glas de närmaste tio åren.
Ur artikel av Lars Thor i Auktionstidningen 1/2004
Studio Glashyttan i Åhus 1977-1983
Efter sin pensionering från Kosta glasbruk bodde Vicke kvar i den konstnärsvilla, vars uppförande och inredning han själv medverkat till och som bruket fortfarande ägde. Där fortsatte han sin verksamhet i intimt samarbete med Studio Glashyttan i Åhus, där de gamla vännerna från Kosta Hannelore Dreutler och glasblåsarmästaren Arthur Zirnsack nu hade sin verksamhet. Glaset blåstes i Åhus och fraktades till Kosta, där Vicke försåg det med egen gravyr. Han hade redan långt tidigare inrättat en egen gravörverkstad i Kosta-villans ”pigkammare”. Ett riktigt praktverk som Vicke åstadkom på detta sätt var en kraftfull vas med Carl von Linnés porträtt. Den vasen skänkte Vicke till Smålands museum.
(Ur artikel av Lars Thor i Auktionstidningen 1/2004)
Kosta 1950-1973
När de tio åren med ”glasförbud” gått till ända stod Vicke Lindstrand inför ett viktigt val. Själv sade han att han fick erbjudanden från såväl Kosta som Orrefors och att valet föll på Kosta eftersom Orrefors hunnit så långt i sin utveckling. En del av sanningen bakom inträdet på Kosta ligger säkerligen däri att han slapp konkurrensen från andra formgivare och kunde bli ensam herre på täppan som konstnärlig ledare. Den sedan många år etablerade Kosta-formgivaren Elis Bergh hade gjort sin insats och kunde nu dra sig tillbaka med gott samvete.
Nåja, det är ingen tvekan om att Vicke Lindstrands entré på Kosta glasbruk innebar en radikal förnyelse. Det gamla sortimentet fanns naturligtvis kvar som en bas, men för varje år som gick ändrades profilen med hjälp av glasblåsare, slipare, gravörer och andra skickliga yrkesarbetare. Själv sade Vicke att han ville hålla alla igång – det var brukssamhällets sätt att visa ansvar mot de anställda. Följden blev att Vicke ritade förlagor för gravyr om det blev stiltje i gravörverkstaden, och han satsade på slipat glas om han ansåg sliparna undersysselsatta. Den fråga man kan ställa idag är vad som hade hänt med det anrika glasbruket om inte Vicke kommit in i bilden. Någon annan? Knappast vid den tidpunkten blir mitt svar.
Hugget och planslipat glasblock, graverad dekor: Gädda. 1950-tal Kosta.
Foto Börje Åkerblom
Listan på det som Vicke Lindstrand producerade på Kosta glasbruk är mycket lång: hyttarbetat, graverat, slipat, experiment och – sist men inte minst – glasblocken. Eftersom Kosta, Boda och Åfors hade samma huvudägare som Emmaboda glasverk, nämligen Eric Åfors, så var det lätt att flytta saker mellan bruken. Vicke upptäckte ”skrotet”, det vill säga restglaset från fönsterglasvannan i Emmaboda. Det förde han till Kosta redan i början av 1950-talet samtidigt som han engagerade gravören Rune Strand. Följden blev att arbetet i gravörverkstaden förändrades såtillvida att Rune Strand förde med sig ”handstycket” in i gravyren. Själv sade Rune på äldre dagar att han ångrade sig en smula eftersom handstycket – något av en tandläkarborr – kom att ersätta den gamla traditionella koppartrissan.
Hursomhelst, utan den nya tekniken hade glasblocken med Emmaboda-glaset som grund aldrig kommit till stånd. Med handstycket – förstärkt med tryckluft – skapades en lång rad konstverk med olika djur och andra företeelser. De största blocken blev till presenter åt prominenta personer i samband med födelsedagar och andra evenemang. De mindre såldes efterhand till privatpersoner. Detta ger svaret på frågan varför de större blocken aldrig dyker upp på svenska auktioner. De har helt enkelt stannat kvar i de familjer som ärvt dem efter sina släktingar.
Själv har jag haft förmånen att kunna betrakta ett av de bästa glasblocken. Det var i samband med en utställning på Smålands museum, där en privatperson lånat ut ett närmare halv meter högt block. Genom hela blocket hade gravörerna borrat trädstammar och längst ner i botten sitter några bävrar och gnager på stammarna. I sanning en stor upplevelse i konstnärskap och handaskicklighet. Själv hade Vicke en god historia rörande ett glasblock, som fanns utställt på Kosta glasbruk. Den dåvarande chefen för glasbruket, Kalle Karlsson, kom stolt till Vicke och berättade att han sålt blocket för en stor summa pengar. Vickes reaktion blev en helt annan än Karlsson tänkt sig: ”Skall du ta ner skylten? Det där blocket visade ju vad vi verkligen kan åstadkomma”.
(Ur artikel av Lars Thor i Auktionstidningen 1/2004)
